Waiting for the sun

                                                                                     

At first flash of Eden we raced down to the sea

Standing there on freedom shore

Jim Morrisons raspiga, fylliga röst skickar gåshud till min kropp. Jag måste erkänna att jag för det mesta inte har en aning om vad The Doors texter handlar om. Jag måste också erkänna att jag egentligen inte bryr mig. Jag har ett rakblad som ligger på nattduksbordet - när jag lyssnar på The Doors så tänker jag på rakning när jag ser det.

Waiting for the sun

Waiting for the sun

Waiting for the sun

Jag är 27 år - skulle jag dö innan min 28:e födelsedag så hamnar jag i den berömda 27-klubben tillsammans med Kurt Cobain, Jimi Hendrix, Janis Joplin och...Jim Morrison. Fast en halvskriven roman som jag förlorade när min dator kraschade för ett halvår sedan är nog inte tillräckligt för medlemskap i just den klubben.

Can you feel it now the spring has come

And it´s time to live in the scattered sun

Igår sa Sandra att hon älskar mig. Igår sa Sandra att mina ögon påminner henne om att hon är kär. Hennes ögon påminner mig om döden, fast det sa jag inte. Hennes ögon påminner mig om att det värsta som finns är att hitta någon man älskar - för det är födelsen till en garanterad tragedi. Det sa jag inte heller. Alla man älskar har en klocka som tickar ner till tiden då man aldrig mer kommer att få se dem. Det är inte mycket jag säger till Sandra. Men jag sa att jag älskar henne. Jag vet inte om jag gör det, men det var vad hon förväntade sig att höra.

Waiting for the sun

Waiting for the sun

Waiting for the sun

Waiting for the sun

Min TV är nästan alltid på, men jag kollar nästan aldrig. Big Brother startar och jag kastar upp soffkuddarna i min jakt på fjärrkontrollen. Den ligger tillsammans med mynt, damm och popcorn. Jag byter till något matlagningsprogram. Jag byter för att jag inte klarar av att se på massa ytliga 20-åringar. Jag klarar inte av att se massa ytliga 20-åringar för att jag avundas dem. Kanske är det jag som är ytlig i mina tankar när jag inte tror att de reflekterar över hur stort solsystemet är, och med det hur små de själva är. Kanske är det jag som är ytlig i mina tankar när jag inte tror att de paralyseras av att ingenting besitter något värde. Men jag är inte ytlig i mina tankar när jag är övertygad om att de aldrig gått i en skola med röda plåtskyltar i bamba med budskapen  Äta bör man annars dör man och Äter gör man ändå dör man.

Waiting

Waiting

Waiting

Waiting

Jag går bort till köksfönstret och bevittnar entréskylten till kyrkogården över vägen.

Tänk på döden står det. Precis som om jag behövde någon påminnelse. Någon som tänkte på döden var Jim Morrison - han nöjde sig inte med att acceptera döden, han omfamnade den, längtade efter den som en älskare tillfälligt separerad från sin älskade. Kanske är det därför jag beundrar honom så mycket.

Waiting

Waiting

Waiting

Waiting

Jag vet inte vad det är som driver mig ut ur lägenheten. Men helt plötsligt går jag trappstegen ner och blir som vanligt lättad när jag inte stöter på någon granne jag inte orkar kallprata med. Regnet öser ner och jag bestämmer mig för att gå till kyrkogården, den jag sett så många gånger men aldrig besökt. På min väg till övergångsstället kör en bil över en megapöl och gör mina jeans tyngre med omedelbar verkan. Jag önskar att jag brydde mig.

Waiting for you to - come along

Framme i kyrkogården går jag förbi gravar och gör det jag alltid gör när jag ser födelse- och dödsår - jag räknar ut ålder på den avlidne. Jag stannar till vid en grav med ett färskt datum:

Lena Skoglund född 1956, död 2011. Jag sätter mig ner på huk och börjar lipa. Jag inser plötsligt hur absurt det är att jag sitter på huk framför en random människas grav och lipar. Det förvånar mig att jag inte får panik över att jag tappat det, det förvånar mig också att jag börjar skratta. Jag som aldrig någonsin skrattar i ensamt sällskap sitter plötsligt en regnig söndag på en kyrkogård och skrattar framför en okänd människas grav. Jag undrar hur allting skulle se ut för andra människor. En barsk röst ger mig svaret.

Waiting for you to - hear my song

                     

"Din sjuka jävel, skrattar du åt min morsas död!"

Jag ser en stor man med dörrvaktsskägg och rakat huvud som stirrar på mig med en blick få människor skulle våga möta.

”Det, det här är, eh, inte som det ser ut” stammar jag fram. ”Hur är det då?” svarar han kort och ser på mig med en blick som skvallrar om att han tittar in i mitt inersta väsen, och inte gillar det han ser. ”Eh, jo, jag gick här och fick syn på graven, och eh, började gråta. Sen...ah, sen liksom tyckte jag det var så absurt så jag började skratta, men det var liksom inte för att jag tyckte att det var kul.” Jag fäster min blick i marken och i mitt huvud ekar frågan om mannen köper det.

En hård spark i knävecket ger mig svaret. Jag ligger i fosterställning och får motta en ännu en hård spark, i magen. Den tredje sparken som landar i min käft och tar med sig ett obekräftat antal tänder med sig ur den. Jag försöker säga något men hostar bara upp blod. Han vänder på mig och jag ser mannen, bakom ett gungande filter av stjärnor, böja sig ner mot mig.

Waiting for you to - come along

Han tar fram en kartongkniv ur sina lagerbyxor och sätter den mot min hals.

"Det är ingen stilett, men den kan få jobbet gjort." säger han och jag har ingen anledning att misstro honom. Jag har aldrig varit nära döden, men nu när jag känner dess whiskey-andedräkt penetrera mina näsborrar så känner jag att jag inte längre är intresserad av att medlemskap i 27-klubben. Jag känner definitivt inte för att någon bjässe med tatueringen Born for mayhem på halsen ska skicka in min ansökan.

”Snälla, döda mig inte,” viskar jag fram innan en spya avbryter mitt tal och - som tur är - varken träffar giganten eller hans morsas gravsten.

”Ser jag dig här igen så dödar jag dig,” säger han efter en evighet - som hade varit en evighet av tystnad om det inte vore för mitt hjärtas death metal-trummande.

Waiting for you to - tell me what went wrong

Han sparkar mig ännu en gång, denna gång så att ögonbrynet spräcks och ännu mer blod får se sig tvingat att lämna min hårt prövade kropp. 

”Stick härifrån!” skriker han och jag använder alla mina krafter för att ta mig upp ur det våta gräset. Jag springer ut ur kyrkogården, och det känns som om jag springer i slow motion i en färja på ett gungande hav, precis efter att ha druckit en flaska Jägermeister. Jag svimmar direkt utanför entreskyltén. Nog har jag tänkt på döden idag.

En plågsam tid senare kommer jag äntligen hem. Frihet. Jag går in i sovrummet och får syn på rakbladet. Jag tar upp det och tänker inte på döden, jag tänker på livet.

Jag haltar bort till telefonen och ringer Sandra.

This is the strangest life i´ve ever known