At first flash of Eden we raced down to the sea
Standing there on freedom shore
Jim Morrisons raspiga,
fylliga röst skickar gåshud till min kropp. Jag måste erkänna att jag för det
mesta inte har en aning om vad The Doors texter handlar om. Jag måste också
erkänna att jag egentligen inte bryr mig. Jag har ett rakblad som ligger på
nattduksbordet - när jag lyssnar på The Doors så tänker jag på rakning när jag
ser det.
Waiting for the sun
Waiting for the sun
Waiting for the sun
Jag är 27 år - skulle
jag dö innan min 28:e födelsedag så hamnar jag i den berömda 27-klubben
tillsammans med Kurt Cobain, Jimi Hendrix, Janis Joplin och...Jim Morrison.
Fast en halvskriven roman som jag förlorade när min dator kraschade för ett
halvår sedan är nog inte tillräckligt för medlemskap i just den klubben.
Can you feel it now the spring has come
And it´s time to live in the scattered sun
Igår sa Sandra att hon
älskar mig. Igår sa Sandra att mina ögon påminner henne om att hon är kär.
Hennes ögon påminner mig om döden, fast det sa jag inte. Hennes ögon påminner
mig om att det värsta som finns är att hitta någon man älskar - för det är
födelsen till en garanterad tragedi. Det sa jag inte heller. Alla man älskar
har en klocka som tickar ner till tiden då man aldrig mer kommer att få se dem.
Det är inte mycket jag säger till Sandra. Men jag sa att jag älskar henne. Jag
vet inte om jag gör det, men det var vad hon förväntade sig att höra.
Waiting for the sun
Waiting for the sun
Waiting for the sun
Waiting for the sun
Min TV är nästan alltid
på, men jag kollar nästan aldrig. Big Brother startar och jag kastar upp
soffkuddarna i min jakt på fjärrkontrollen. Den ligger tillsammans med mynt,
damm och popcorn. Jag byter till något matlagningsprogram. Jag byter för att
jag inte klarar av att se på massa ytliga 20-åringar. Jag klarar inte av att se
massa ytliga 20-åringar för att jag avundas dem. Kanske är det jag som är ytlig
i mina tankar när jag inte tror att de reflekterar över hur stort solsystemet
är, och med det hur små de själva är. Kanske är det jag som är ytlig i mina
tankar när jag inte tror att de paralyseras av att ingenting besitter något
värde. Men jag är inte ytlig i mina tankar när jag är övertygad om att de
aldrig gått i en skola med röda plåtskyltar i bamba med budskapen Äta bör
man annars dör man och Äter gör man
ändå dör man.
Waiting
Waiting
Waiting
Waiting
Jag går bort till
köksfönstret och bevittnar entréskylten till kyrkogården över vägen.
Tänk på döden står det. Precis som om jag behövde någon påminnelse.
Någon som tänkte på döden var Jim Morrison - han nöjde sig inte med att
acceptera döden, han omfamnade den, längtade efter den som en älskare
tillfälligt separerad från sin älskade. Kanske är det därför jag beundrar honom
så mycket.
Waiting
Waiting
Waiting
Waiting
Jag vet inte vad det är
som driver mig ut ur lägenheten. Men helt plötsligt går jag trappstegen ner och
blir som vanligt lättad när jag inte stöter på någon granne jag inte orkar
kallprata med. Regnet öser ner och jag bestämmer mig för att gå till
kyrkogården, den jag sett så många gånger men aldrig besökt. På min väg till
övergångsstället kör en bil över en megapöl och gör mina jeans tyngre med
omedelbar verkan. Jag önskar att jag brydde mig.
Waiting for you to - come along
Framme i kyrkogården går
jag förbi gravar och gör det jag alltid gör när jag ser födelse- och dödsår -
jag räknar ut ålder på den avlidne. Jag stannar till vid en grav med ett färskt
datum:
Lena Skoglund född 1956,
död 2011. Jag sätter mig ner på huk och börjar lipa. Jag inser plötsligt hur
absurt det är att jag sitter på huk framför en random människas grav och lipar.
Det förvånar mig att jag inte får panik över att jag tappat det, det förvånar
mig också att jag börjar skratta. Jag som aldrig någonsin skrattar i ensamt
sällskap sitter plötsligt en regnig söndag på en kyrkogård och skrattar framför
en okänd människas grav. Jag undrar hur allting skulle se ut för andra
människor. En barsk röst ger mig svaret.
Waiting for you to - hear my song
"Din sjuka jävel,
skrattar du åt min morsas död!"
Jag ser en stor man med
dörrvaktsskägg och rakat huvud som stirrar på mig med en blick få människor
skulle våga möta.
”Det, det här är, eh,
inte som det ser ut” stammar jag fram. ”Hur är det då?” svarar han kort och ser
på mig med en blick som skvallrar om att han tittar in i mitt inersta väsen,
och inte gillar det han ser. ”Eh, jo, jag gick här och fick syn på graven, och
eh, började gråta. Sen...ah, sen liksom tyckte jag det var så absurt så jag
började skratta, men det var liksom inte för att jag tyckte att det var kul.”
Jag fäster min blick i marken och i mitt huvud ekar frågan om mannen köper det.
En hård spark i
knävecket ger mig svaret. Jag ligger i fosterställning och får motta en ännu en
hård spark, i magen. Den tredje sparken som landar i min käft och tar med sig
ett obekräftat antal tänder med sig ur den. Jag försöker säga något men hostar
bara upp blod. Han vänder på mig och jag ser mannen, bakom ett gungande filter
av stjärnor, böja sig ner mot mig.
Waiting for you to - come along
Han tar fram en
kartongkniv ur sina lagerbyxor och sätter den mot min hals.
"Det är ingen
stilett, men den kan få jobbet gjort." säger han och jag har ingen
anledning att misstro honom. Jag har aldrig varit nära döden, men nu när jag
känner dess whiskey-andedräkt penetrera mina näsborrar så känner jag att jag
inte längre är intresserad av att medlemskap i 27-klubben. Jag känner definitivt
inte för att någon bjässe med tatueringen Born
for mayhem på halsen ska skicka in min ansökan.
”Snälla, döda mig inte,”
viskar jag fram innan en spya avbryter mitt tal och - som tur är - varken
träffar giganten eller hans morsas gravsten.
”Ser jag dig här igen så
dödar jag dig,” säger han efter en evighet - som hade varit en evighet av
tystnad om det inte vore för mitt hjärtas death metal-trummande.
Waiting for you to - tell me what went wrong
Han sparkar mig ännu en
gång, denna gång så att ögonbrynet spräcks och ännu mer blod får se sig tvingat
att lämna min hårt prövade kropp.
”Stick härifrån!”
skriker han och jag använder alla mina krafter för att ta mig upp ur det våta
gräset. Jag springer ut ur kyrkogården, och det känns som om jag springer i slow
motion i en färja på ett gungande hav, precis efter att ha druckit en flaska
Jägermeister. Jag svimmar direkt utanför entreskyltén. Nog har jag tänkt på
döden idag.
En plågsam tid senare
kommer jag äntligen hem. Frihet. Jag går in i sovrummet och får syn på
rakbladet. Jag tar upp det och tänker inte på döden, jag tänker på livet.
Jag haltar bort till
telefonen och ringer Sandra.
This is the strangest life i´ve ever known
Inlägg
